I det har huset, våning 4, ingång B, har jag och min familj bott i 16 år.
Vi flytta hit julen 1994 (december). Jag var alltså 3,5 år.
Här har jag varit med om mycket.
Jag gick på dagis i samma hus som vi bodde.
På min första förskoledag, skoldag och gymnasiedag har jag vaknat i samma rum, dock inte samma säng.
Här har jag haft födelsedagar, examendagar.
Här har jag gråtit av skratt till olika kommentarer och händelser.
Här har jag gråtit floder efter hjärtkrossand farväl, allt från dumma killar till min pappas död.
Här har jag hört skottdraman.
Här har jag blivit immun mot polisbilars, brandbilars och ambulansers sirener.
Jag har alltid tyckt att det här huset är OTROLIGT fult, men det gör inget för det är ett bra hus att bo i.
Det är en fin mysig lägenhet, bra läge och jag har nära till att köpa strumpbyxor om jag skulle sakna ett par.
Jag trivs men ändå inte, jag vet inte varför men så är det väl alltid?