I ungefär ett halvår har min pappa åkt fram och tillbaka till doktorn. Tagit prover efter prover och rönkats 2 snart 3 gånger, om inte fler. Läkarn vet inte vad det kan va. Kanske cancer, kanske bara fjant ont.
Pappa har haft och har ännu sjukt ont i ryggen. Han klagar och är inte på det bästa humöret. Han vill inte ha hjälp med saker som faller till golvet och är bara allmänt sur. Visst han har ändrat beteende och lossas som att det är bättre men säger ibland att det gör jävligt ont. Allt för att göra det lite lättare här hemma, att underlätta för mig och mamma eftersom att han vet att vi tar åt oss och vi, speciellt jag, får det jobbigare att koncentrera oss på skolan/jobbet. Men vi känner ju av det. Vi är ju inte dumma. Han mår inte bra och det känns, bland annat i stämmningen fast han försöker att underlätta det. Och det underlättar ju inte att doktorn inte vet vad det är. Att doktorn inte kan få fram nått ur proverna. Nu senast så tog dom benmärgsprov. Dom ska se om det är Benmärgscancer. Det går att bota (Tur det) med benmärg får nån annan som passar in i hans kropp. Han vill först kolla på oss barn om vi har benmärg som passar. Och har jag det är jag klart berädd på att ge en bit av mitt till honom. Dom provsvaren kommer på onsdag (om en vecka). Dagen innan jag åker till Idre. Både jag och mamma hoppas på det värsta så att man inte blir lika besviken om det är det och man blir sjukt glad om det inte är cancern. Självklart kommer det bli jobbigt om det är cancer när jag åker iväg men ändå skönt att veta innan.
Jag hoppas att han slipper ha ont så länge till. Att springa fram och tillbaka till läkare, dessutom olika läkare, i ett halvår kan inte va kul och det är inte kul för oss här hemma heller.
