Kajsa Holmgren

Idag är en sån dag. Jag började gråta för att påslakanet jag fått av min pappa, som varit min favorit sen jag fick det, börjat gå sönder. Och så kommer allt tillbaka. Det där med att inte kunna berätta det för honom och få ett svar. Det där att inte kunna berätta nått för honom och få ett svar. Rent piss är vad det är.

Jag har så många andra minnen av honom. Minnen som är hela och inte kommer gå sönder. Varför börjar jag storböla för ett påslakan?

Saknaden är för stor och jag känner inte att jag vill belasta någon med den. Så jag håller det för mig själv. Kanske det sämsta man kan göra. Jag pratar så gärna om honom med folk men inte om saknaden. Inte om att det faktiskt fattas en bit i mitt liv och i mitt hjärta.